Konfirmation & Reflektion

I söndags var jag på konfirmation. Min brorsdotter konfirmerades i Tullinge kyrka. Kyrkan var full till bristningsgränsen så att kanterna svämmade över. Varm och klibbig satt jag där och blev stundtals väldigt berörd. Min fina brorsdotter sjöng, i hennes röst hör jag min, ung lite känsligt ängslig och den här övermogna fastern vill bara ställa sig upp och säga: "Ta i för fasen! För du har det!"

Jag är både döpt och konfirmerad och gift i kyrkan. Döpt i Sofia kyrka i Stockholm och konfirmerad i Vantörs kyrka. Gifte mig i Dalhems kyrka på Gotland. Nu mer än 40 år efter min egna konfirmation sitter jag i Tullinges lilla kyrka med ett konfirmationsblad i handen, läser och följer med i händelserna. Sjunger med i första psalmen den vackra - I denna ljuva sommartid... För det mesta är jag tyst och tänker. Tänker på att vara här och nu och att vara sann mot mig själv. Hur mycket jag än försöker så kan jag bara inte läsa med i böner. Gud är jag, inne i mig finns Gud, men den här vi ber till är en annan Gud, en Gud utanför mig. Något jag inte ser eller kan uppleva. Det är mycket synd, synderna förlåtelse. Sitter här på träbänken, som börjar ge alldeles för mycket avtryck och funderar om jag behöver någons tillstånd för förlåtelse, eller om jag kan förlåta mig själv istället, bara så där? Eller ännu bättre förlåta de som jag vet blivit sårade av mig vid olika tillfällen genom min livsresa, de jag aldrig personligen sa förlåt till. Det känns som att ett kvarglömt förlåt aldrig går att preskribera? Knepigt.

Jag konfirmeras 1977

Men konfirmation idag är en helt annan upplevelse än den jag var med om. Lättsammare och konfirmanderna får själva prata inför församlingen och ha ett eget skådespel om Jesus sista dagar. De sjunger, Marie Fredrikssons fina Tro. Kyrkan försöker hänga med i tiden. Annat var det när jag konfirmerades, lite mer stiff kan man kalla det för att ta in ett engelsk uttryck. Mer konventionellt är väl en annan term för det hela.
 
Jag gillar annars kyrkor och har gjort det sedan barnsben. De skänker mig lugn och skönhet, däri jag känner jag andlighet.

Visby Domkyrka

Och vad fick hon då i gåva? Kanske du undrar... Ett silversmycke, Livets Träd. Såklart!

 Min mor är väldigt sjuk och likaså min far. De var med, ändå. Nu blev det så påtagligt hur lite tid vi har kvar tillsammans. Jag blev så ledsen efteråt att det fortfarande sitter i mig i skrivande stund. Den här högkänsligheten gör ju inte saken bättre. För sedan i söndags kväll har jag varit så trött! Kroppsligt och själsligt. Jag vill bara sitta och inte göra ett dyft. Får bida min tid - det blir alltid bättre!

Mamma och jag på balkongen 60-tal

Nä vad deppigt och alldeles för djupt. Nu får jag nog pigga upp mig med en blomma! Hela skogen är full med blåbär! Nå seså ut och plocka!

Snart dags för ljuva chrysantemum!

Allt gott!
/Annelie  🙏